hur plattorna rör sig och superkontinentens återkomst
Kontinentaldriften, driven av tektoniska plattor, formar världen hela tiden. För cirka 200 miljoner år sedan bröts den ursprungliga Pangea upp och gav upphov till de kontinenter vi har idag. Framöver förväntas plattorna återförena sig och skapa en ny superkontinent.
I det här scenariot försvinner Atlanten när Amerika rör sig mot Afrika och Eurasien. Indiska oceanen blir ett innanhav, och länder som Kuba väntas förenas med USA. I Asien hamnar Korea mellan Kina och Japan. Grönland förväntas ansluta sig till Kanada. I Europa kan länder som Frankrike förflytta sig norrut, närma sig polcirkeln och samtidigt komma närmare Nordafrika.
klimat och miljöeffekter
Bildandet av Pangée Ultima väntas ge stora klimat- och miljöförändringar. En studie i tidskriften Nature visar att denna kontinentsammanslagning kan ge intensiv vulkanisk aktivitet. Det skulle kunna leda till en massiv ökning av koldioxid (CO2) i atmosfären och temperaturer som överstiger 40 °C på stora delar av superkontinenten.
Torkighet (ariditet) sprider sig, och solen väntas vara 2,5 % ljusare än idag, vilket förstärker uppvärmningen. Den kombinationen kan ge en våg av massutrotningar bland däggdjur. Samtidigt kan latituder nära dagens polarområden erbjuda en tillflykt med mildare klimat och mer stabil tillgång på vatten (vilket kan gynna vissa arter).
frankrikes framtida läge och roll
Att Frankrike rör sig norrut innebär att landet kan komma att gränsa till nya områden som Marocko, Algeriet och Tunisien. Trots extrema förhållanden på stora delar av superkontinenten kan just Frankrikes latitudskifte göra det till ett av de få beboeliga områdena. Tillsammans med Storbritannien, Portugal och delar av Nordafrika kan Frankrike spela en avgörande roll som klimatflykt för överlevande arter, vilket ger landet “en aldrig tidigare skådad betydelse” i planetens framtida historia.
en framtid präglad av förändring
Den här geologiska omvandlingen ligger långt fram i tiden, men den visar hur viktigt det är att förstå jordens dynamik och vara medveten om möjliga följder. Christopher Scotese, skaparen av PALEOMAP-projektet (ett kartläggningsprojekt för jordens geologiska historia), påpekar att dessa tektoniska rörelser är oundvikliga. Trots vår känsla av stabilitet är förändring jordens enda konstanta — en påminnelse om planetens komplexitet och hur det förflutna, nuet och framtiden hänger ihop i en ständigt pågående geologisk berättelse.
