Fältförsöken på UC San Diego pågick i tre månader i 30 små vattendammar, som användes som modeller för akvatiska ekosystem. Man testade olika plasttyper, bland annat konventionella petroleumbaserade polyuretaner som Elastollan, och biologiskt nedbrytbara material utvecklade av spinoff-företaget Algenesis. Genom att följa effekterna på olika nivåer — till exempel zooplankton som kopépoder (små kräftdjur), bakterier och alger — hittade forskarna avvikande ekologiska mönster.
Resultaten visade att dammar med fossilt baserade mikroplaster fick en kraftig kollaps i zooplanktonpopulationerna, vilket i sin tur ledde till okontrollerad algtillväxt. Zooplanktonen, även kallade “gräsbetare” i ekosystemet, hjälper till att hålla algmängderna i schack. Utan dem kan algerna växa fritt och skapa syrefattiga “döda zoner” (områden med mycket lågt syre) som hotar livet för vattenlevande djur. Kuster i Australien, Nordamerika och Medelhavet har redan rapporterat omfattande algblomningar orsakade av liknande fenomen, med allvarliga följder för både fiske och turism.
Studien visar också att alla plasttyper — även de biologiskt nedbrytbara — förändrar de mikrobiella samhällena. Dammarna berikades med olika mikroorganismer beroende på vilken plast som fanns där, men de största skillnaderna syntes i dammar med konventionell plast som Elastollan. Dammar med bioplast visade en mer balanserad och diversifierad mikrobiell struktur, vilket tyder på att dessa materialalternativ påverkar de organismer som reglerar algtillväxt i mindre utsträckning.
Forskarna pekar dessutom på verkliga hälsorisker: mikroplastföroreningar har redan påträffats i människans blod, lungor och hjärnvävnad. Det gör mikroplastföroreningar till mer än ett miljöproblem — det kan också vara ett folkhälsohot. Partiklarna förändrar dessutom vattenkemin och viktiga organismer i ekosystemen, vilket kan ge långtgående ekologiska konsekvenser.
Ur ett ekonomiskt perspektiv samarbetar UC San Diego och Algenesis kring utveckling av vardagsprodukter som mobilskal och sandaler tillverkade av biologiskt nedbrytbara material. Dessa material är designade för att brytas ner under naturliga förhållanden och visar ett måttligare ekologiskt fotavtryck jämfört med konventionella plaster, även om de inte är någon magisk lösning.
För att motverka de negativa effekterna föreslår forskarna att man måste minska användningen av petroleumbaserade plastmaterial och främja system för att filtrera mikroplaster i avloppsreningsverk, liknande plaståtervinning i Australien. Sådana tekniska lösningar finns redan, men har ännu inte införts globalt.
Den här forskningen lyfter fram behovet av politiska åtgärder som främjar hållbar materialanvändning och bättre avfallshantering. Genom gröna offentliga inköp och producentansvar — särskilt vid kustnära och urbana våtmarker — kan små förändringar samlas till betydande skillnader för miljön och vår hälsa. Valet av material spelar roll långt efter att en produkt kastats bort, och det är något vi alla kan fundera på inför framtiden.
