Vem står bakom studien
Hypotesen kommer från ett forskarteam lett av Xavier Landreau vid det paleotekniska institutet vid Kommissionen för atomenergi och alternativa energier i Frankrike (CEA). Gruppen pekar på att en avancerad förståelse för vatten och sediment kan ha gjort det möjligt att transportera och lyfta enorma stenblock som vägde över fem ton.
Det här går emot äldre teorier som byggde på ramper och massiv mänsklig arbetskraft, där man uppskattat att åtminstone 4000 arbetare krävdes.
En ny metod för en gammal gåta
Studien fokuserar på konstruktionen av Trappstegspyramiden och den något yngre Stora pyramiden, byggd för Keops omkring år 2550 f.Kr. För cirka 4650 år sedan reste sig Djosers pyramid i Saqqara (nära den forntida staden Memphis), och forskarna menar att de årliga översvämningarna i Nildeltat kanske inte var ett hinder utan en resurs.
Istället för att se översvämningarna som ett problem föreslår teamet att ingenjörerna utnyttjade vatten genom att bygga en struktur kallad Gisr el-Mudir, som fungerade som en sedimentdamm.
Torrlagda bassänger med sektioner fungerade som renings- och kvarhållningstankar och säkerställde ett konstant flöde av sedimentfritt vatten. Det interna hydrauliska systemet beskrivs som en “vulkan” (en bildlig liknelse), där vattentrycket användes för att lyfta stenblock från pyramidens kärna.
Vad det säger om tekniken och kunskapen
Den föreslagna metoden antyder att den forntida egyptiska civilisationen hade en mer avancerad förståelse för hydraulik än vad som ofta erkänns. Metoden minskade inte bara beroendet av mänsklig arbetskraft, den kan också ha använts vid anläggandet av kanaler och för transport av stenar med pråmar, vilket skulle ha gjort byggandet effektivare.
Samtidigt ger det ett tidigt exempel på genomtänkt ingenjörskonst. Genom att integrera naturresurser direkt i byggprocessen utnyttjade egyptierna vattnets kraft. Upptäckten öppnar nya perspektiv på hur ingenjörer kunde resa enorma byggnader som både trotsade gravitationen och uppnådde noggrann geometrisk precision.
Den nya forskningen föreslår att vår bild av forntida egyptisk ingenjörskonst kan behöva omprövas. Hypotesen erbjuder en möjlig förklaring till hur dessa konstruktioner kunde uppföras med mindre direkt mänsklig arbetsinsats, och den ställer samtidigt rampteorier på prov.
Forskningen väcker ny diskussion inom arkeologin och väcker också intresse hos allmänheten. Den visar vilka stora bedrifter som kunde åstadkommas med kunskap och uppfinningsrikedom, och inbjuder läsaren att gräva djupare i forntidens gåtor.
