Så byggs tunneln
Den här banbrytande konstruktionen ligger på nästan 5 000 meters djup och bygger på prefabricerade sektioner längre än en fotbollsplan. Varje segment rymmer två tågrör, en nödutgång och flera kablar samt ledningar för vätskor. Sektionerna placeras noggrant i förberedda fåror på havsbotten med hjälp av robotarmar stora som små hus. Den första testfasen använder autonoma kapslar (självstyrda) fyllda med betong och ballast för att kontrollera strukturell hållbarhet.
Sektionerna tillverkas i kustnära torrdockor innan de flottas ut och sänks ner på plats. Projektteamet använder standardiserade moduler, ungefär som att sätta ihop gigantiska lego‑klossar. Precisionen är häpnadsväckande — toleranserna är mindre än bredden av en nagel över hundratals meter. Sensorer övervakar varje millimeter av justeringarna, och varje transport ger värdefull data om tryck, korrosion och mikro‑rörelser i havsbotten.
Visionen och hur den ska genomföras
Fysiskt är tunneln än så länge bara i sin linda, med en mycket kort sträcka färdigställd. En pilotzon i Atlanten är markerad, och framtida möjligheter finns i både Stilla havet och Indiska oceanen. De tidiga sektionerna används mest för tester och för att frakta lastcontainrar, medan finansieringen går via regeringskommittéer och privata styrelser.
Tanken bakom undervattensjärnvägen är att erbjuda ett snabbt och effektivt alternativ till flyg och sjöfart, som båda har sina svårigheter. Tunnelns kontinuitet — från stadskärna till stadskärna utan stopp vid gränskontroller — och dess energisparande möjligheter beskrivs som revolutionerande. En fransk analytiker jämför projektet med de första transkontinentala järnvägarna: långsamt byggda men sedan oumbärliga.
Problem och följder
Trots den starka visionen finns stora risker och utmaningar. Teknisk övermod, ansvar vid haverier i internationella vatten och den långsiktiga energiförsörjningen är bara några av hinderna som måste hanteras. Projektets miljöeffekter väcker oro — löften om färre flygresor och kontrollerade utsläpp står mot risken att störa det marina ekosystemet.
Projektledaren betonar att tunneln måste förändra hur människor lever, inte bara gynna aktieägare. Jobbskapande inom områden som undervattenssvetsning, dataanalys och marin ekologi ingår i det bredare ekonomiska och sociala perspektivet. Projektets långsiktiga effekter kan förändra livet för många, med nya möjligheter till pendling över kontinenter och förändringar i vardag och arbete.
Passagerarupplevelsen har också fått uppmärksamhet: AI‑system ska förutsäga resrädsla och lugnande ljudlandskap utformas för inre ro. Men tidslinjen är lång — det kan ta flera decennier innan visioner som att hinna äta middag i Paris och Montreal samma dag blir verklighet. Den initiala användningen kommer sannolikt att fokusera på frakt snarare än persontransporter.
Det här tekniskt och logistiskt komplexa projektet väcker många juridiska frågor, från nödevakueringar i djup konstruktion till ansvar i andra staters territorialvatten. Som en advokat uttrycker det med en humoristisk ton: de mest futuristiska delarna av projektet kanske är dess juridiska kontrakt. Det är ett gigantiskt åtagande, både att genomföra och i ambitionen att förändra hur vi rör oss och tänker på resor under vatten.
