Generationsskillnader i känslokompetens
Berättaren, i slutet av 60-årsåldern, representerar många från Boomer-generationen som ser tillbaka på sitt föräldraskap. Med tre barn, varav en upplevde ångest redan i gymnasiet, har hen börjat inse att fokus under uppväxten ofta låg på prestation snarare än att bygga mentala styrkor. “Vi trodde vi gjorde allt rätt” är en fras man ofta hör från den här generationen.
Trots stort engagemang i barnens liv – fotbollsträningar, läxhjälp och att vara på plats vid skolpjäser – saknades ofta samtal om känslor. Hemma var känslor något som skulle fixas, inte något man behövde uppleva och bearbeta. Känsloförtryck blev mönstret; att konsekvent dra sig undan eller dämpa känslor med fraser som “stora pojkar gråter inte” eller “du är alltför känslig.”
Känsloförtryck som mönster
Fadern till berättaren, som arbetade dubbla skift på en fabrik, är ett exempel på hur män i den här generationen ofta hanterade stress och känslor. Att komma hem utmattad, äta i tystnad och sedan sova, utan utrymme för känslomässigt utbyte, blev en rutin. Varje fredag lämnade fadern över sin lön till modern, en ritual som satte funktion före känslomässig öppenhet.
Den uppfostrande generationen såg ofta känslor som problem att lösa snarare än upplevelser att förstå. Känslor sorterades snabbt bort eller ignorerades. När barn bad om stöd, som i fallet med den mellersta sonens ångest, möttes de ofta av rådet “kämpa på” istället för uppmuntran att prata om vad de kände.
Vad har det lett till — och vad händer nu?
Det här har skapat en generation av vuxna barn som, trots att de är framgångsrika på papper, ofta är vilse i sin inre värld. Många söker nu terapi för att lära sig dela sina känslor, eller vänder sig till böcker om känslomässig intelligens för att lära sig ett nytt “språk”.
Berättaren har med tiden insett att något fattades i de tidigare föräldrastandarderna. Genom egen reflektion och ett nyväckt sätt att dela känslor med sina vuxna barn öppnas nu djupare och mer meningsfulla relationer. Det visar att det aldrig är för sent att förändra sin inlärda känslomässiga terräng.
Denna förändring är också en möjlighet: vuxna barn börjar bryta sina föräldrars mönster för att säkerställa att nästa generation får den emotionella verktygslåda de behöver. Som berättaren, i sin sena 60-årsålder, reflekterar — det är aldrig för sent att lära om och bättre förstå vår känslomässiga värld. Kanske är det den största gåvan de kan ge sina egna barn.
