Boomers som hävdar att de ”gjorde allt rätt” har ofta barn som saknar förmåga att känna igen sina egna känslor – The Expert Editor

21 januari 2026

Problemen med boomer-generationens uppfostran

I dagens samhälle hör man ofta äldre generationer säga att de “gjorde allt rätt” när det gällde uppfostran. Det är särskilt vanligt bland så kallade “Boomers” (födda 1946–1964). Trots goda avsikter visar det sig att många av deras barn, som nu är vuxna, har svårt att känna igen och hantera sin känslomässig intelligens. Vad betyder det för en generation som antogs ha de bästa förutsättningarna? Här undersöker vi hur den här diskrepansen uppstod och vad den kan betyda framåt.

Boomer-generationen: inställning och familjeliv

Berättaren i texten tillhör själv Boomer-generationen och beskriver sin uppväxt som stabil och ekonomiskt trygg. Pappan jobbade på fabrik och kom ofta hem trött efter dubbelpass, men pratade aldrig om sina känslor. Istället blev handlingar som att ge lönen till modern varje fredag ett sätt att visa kärlek och omsorg. Denna tysta regel om emotionellt sparande gick i arv.

Berättaren har tre vuxna barn. För dem blev betyg, troféer och antagningsbrev till högskolor konkreta mått på framgång.

Förväntningar kontra verklighet

Boomers gjorde sitt bästa för att skapa stabila hem, säkra utbildningar och hålla ihop äktenskapen, men i jakten på detta tappade många bort den mental styrka av föräldraskapet. De såg till att fixa fotbollsträningar, ordna läxhjälp, skapa collegefonder och vara på plats vid varje skolpjäs och basebollmatch sina barn deltog i. Men i jakten på detta tappade många bort den känslomässiga biten av föräldraskapet. Att vara fysiskt närvarande är inte samma sak som att vara känslomässigt närvarande. Resultatet blev att många barn aldrig lärde sig hantera känslor bortom ytliga prestationer.

När känslor tystades eller trycktes undan

Uttryck som “Stora pojkar gråter inte” och “Du är för känslig” användes för att tysta känslor. Ett av berättarens barn, mellandottern, visade tecken på ångest under gymnasiet och sökte först hjälp i vuxen ålder (hon gick i terapi som vuxen). Genom att lära ut att känslor ska förträngas snarare än bearbetas föddes en kultur av känslomässig analfabetism. Föräldrarna visade själv hur man tryckte undan känslor, till exempel genom att hantera ilska med att klippa gräset eller se sport med en öl.

Följder och reflektioner

Konsekvenserna syns i vuxenlivet: många kämpar i sociala interaktioner och har svårt att sätta ord på sina behov. Flera fastnar i otillfredsställande jobb eftersom de inte kan skilja mellan en utmaning och ren misär. Berättaren, som nu är i slutet av 60-årsåldern, börjar förstå värdet av att dela känslor. Att öppet dela känslor med sina vuxna barn har fördjupat relationerna mer än decennier av att göra “allt rätt”.

Berättaren påpekar att det aldrig är för sent att lära sig att dela känslor, och att det kan göra mer nytta än att fortsätta skydda barn från vuxnas känslor. Boomers uppmanas att tänka över och ompröva sina uppfostringsmetoder och, i stället för att säga “Tja, du blev ju okej”, bjuda in till samtal som fördjupar förståelsen och förbättrar relationerna.

Utmaningen nu är att bryta mönstret och skapa en generation som inte bara fungerar i vardagen utan också är känslomässigt närvarande. Att erkänna och ta itu med bristerna i tidigare uppfostran är väldigt viktigt, och det går att lära och växa oavsett ålder. Budskapet bär hopp om en framtid där varje person kan känna sig förstådd och känslomässigt närvarande.